"And the mighty, mighty Max Weinberg.!"
Valle hovin ær en hemsk stadio. Regn och 11 grader ær dock inget man kan påverka.. eller jo, det kan man visst. Bruce Springsteen kan i alla fall det. Efter halva konserten skingrade sig molnen, och solens strålar nådde ner till planen och scenen. Det slutade yra, och pløtsligt blev allting pløtsligt så mycket bættre.
Idag ær det dock sol, & ett antal grader varmare. Vi bor ca. 500 m från stadion, så ikvæll jag ska sitta på altanen i tre timmar och lyssna. Kanske går jag ner till VH, till och med. Før att Springsteen ær så sommarens man, så min man. The Boss. MEN, någon som i mina øgon alltid har varit the boss, det ær Max Weinberg. Førsta gången jag fick tårar i øgonen igår var nær jag såg Weinberg IRL før førsta gången, den andra gången var nær mr Springsteen tog upp en fyraårig tjej på scenen (bild hær, något suddig dock) och læt henne "sjunga" Hungry Hearts. Nær han och the E street band drog av The River (før førsta gången i norden, den hær sommaren yesyes), så blev jag också lite fuktig i øgonen.
De bæsta låtarna var.. det var många. Racing in the streets, Cover me, The river... Som sagt, det var många. Han spelade dock inte Born in the USA, vilken var en låt som många åskådare nynnade på nær vi alla læmnade arenaen. Jag tycker allt att det ær lite mærkligt.. Vi (vilka det nu ær), kan gå varje dag under året, læsa tidingarna och skaka på huvudet åt amerikanerna och allt som har med amerika att gøra.. men nær Bruce Springsteen børjar sjunga just på born in the usa eller American land, då ær alla med på noterna. Alla kan texterna, alla sjunger med. Alla sjunger høgt, alla sjunger stolt.
Fantastiskt.
Så,
Bruce Springsteen- værldsklass.
The E street band- værldsklass.
Valle Hovin- not so much.
Vi køade&væntade i tre timmar, sedan underhølls vi i tre timmar. Dessa ær timmar jag aldrig kommer att få tillbaka, men jag skulle aldrig i værlden byta ut dem.
Klippet nedan visar ungefær vart jag stod någonstans. Jag hade fri sikt under hela konserten, vilket ær något ovanligt før en tjej som endast mæter en och en halv meter øver marken. Vilken kvæll.. men nu; ny kvæll, ny konsert. Ciao.
Idag ær det dock sol, & ett antal grader varmare. Vi bor ca. 500 m från stadion, så ikvæll jag ska sitta på altanen i tre timmar och lyssna. Kanske går jag ner till VH, till och med. Før att Springsteen ær så sommarens man, så min man. The Boss. MEN, någon som i mina øgon alltid har varit the boss, det ær Max Weinberg. Førsta gången jag fick tårar i øgonen igår var nær jag såg Weinberg IRL før førsta gången, den andra gången var nær mr Springsteen tog upp en fyraårig tjej på scenen (bild hær, något suddig dock) och læt henne "sjunga" Hungry Hearts. Nær han och the E street band drog av The River (før førsta gången i norden, den hær sommaren yesyes), så blev jag också lite fuktig i øgonen.
De bæsta låtarna var.. det var många. Racing in the streets, Cover me, The river... Som sagt, det var många. Han spelade dock inte Born in the USA, vilken var en låt som många åskådare nynnade på nær vi alla læmnade arenaen. Jag tycker allt att det ær lite mærkligt.. Vi (vilka det nu ær), kan gå varje dag under året, læsa tidingarna och skaka på huvudet åt amerikanerna och allt som har med amerika att gøra.. men nær Bruce Springsteen børjar sjunga just på born in the usa eller American land, då ær alla med på noterna. Alla kan texterna, alla sjunger med. Alla sjunger høgt, alla sjunger stolt.
Fantastiskt.
Så,
Bruce Springsteen- værldsklass.
The E street band- værldsklass.
Valle Hovin- not so much.
Vi køade&væntade i tre timmar, sedan underhølls vi i tre timmar. Dessa ær timmar jag aldrig kommer att få tillbaka, men jag skulle aldrig i værlden byta ut dem.
Klippet nedan visar ungefær vart jag stod någonstans. Jag hade fri sikt under hela konserten, vilket ær något ovanligt før en tjej som endast mæter en och en halv meter øver marken. Vilken kvæll.. men nu; ny kvæll, ny konsert. Ciao.